Hej Mamma.
Jag vet att du inte tycker om att jag kallar dig det, men för mig kommer du alltid att vara min mamma. När du läser det här är jag försvunnen. Bry er inte om att leta efter mig, det är lönlöst. Jag vill bara att du ska veta att allt som har hänt... Inget av det har varit min mening. Du måste förstå att jag aldrig ville skada någon. Jag är ny på det här och vet inte hur jag ska hantera de här krafterna. Pappa råkade bara vara i närheten första gången de utlöstes. Bommen i Alicia Browns huvud var också en olycka. Hon retade mig på idrotten och det bara hände. Familjen Priests demolerade hus... Min halvbror (Du känner ju honom) skulle hjälpa mig att lära mig att hantera krafterna, men det var första gången jag använt krafterna med mening och huset brann upp. Allt det där var olyckshändelser. Familjen Priest förstår det. Farmor Carolyn förstår det. Selma förstår det. Du är den enda som envisas med att inte lyssna. Och det krossar mitt hjärta. Det är ju dig jag behöver mest, fattar du inte det? Det är du som borde krama om mig och säga att allt blir bra. Istället är det du som undviker mig och aldrig säger ett ord till mig mer än vad som behövs. Det är därför jag drar, för jag står inte ut med denna kyla från dig. När jag inte har dig så har jag inget som håller mig kvar här. Förutom Selma då. Kan du säga till henne att jag aldrig kommer att glömma henne? Att jag älskar henne för alltid? Att hon är min bästa vän i hela universum, även när jag är borta sedan länge? Hon har också fått ett brev, men jag tror att hon behöver höra någon säga det ändå. Farmor får ett brev hon med. Inte för att det behövs, men ändå. Jag behöver få säga hejdå, även om det bara är i ett brev. Jag älskar dig också. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, även om du inte älskar mig tillbaka. Du är alltid min mamma, oavsett vad. Ta hand om Gracie åt mig. Jag vet att hon behöver det. Hon är så jäkla skör, och hon klarar inte det här utan dig. Det får inte bli som förut, att du sluter dig från omvärlden och omgärdar dig själv med en mur av hat. Stanna hos mina syskon. Det behöver de. Och kan du lägga vita rosor på Crystals grav åt mig? Jag vet att graven är tom, men det känns för sorgligt om det bara blir Farmor kvar som tar hand om graven. Det här brevet blev väldigt rörigt, men jag har sagt det jag ville säga. Nu återstår bara att skriva hejdå och försvinna.
Vi ses i himlen (Om jag nu kommer dit)
PS. Jag tar med mig katten.
"Jaha. Då var det gjort." Flickan reser sig upp och tar ryggsäcken som stod bredvid skrivbordet. Hon slänger den över axeln och tar ett djupt andetag. Sedan försvinner hon i en ljusstråle.
Hon dyker upp igen på ett tomt fält i en stad långt därifrån. Där ställer hon ner ryggsäcken och ser sig omkring. En sekund ser det ut som att hon ångrar sig, men sedan kommer den noggrant anlagda masken tillbaka och hon ser oberörd ut igen. Det är för sent att ångra sig nu.
Det dröjer inte länge innan hon har funnit sin väg till den lilla stadens centrum och skaffat sig ett deltidsjobb i stadens bokhandel. Hon hade planerat det här ett tag nu och varje steg hon tog var noga uträknat. Om hon skulle klara det här måste allt gå perfekt.
"Åh. Du är hemma. Hurra." Aella såg upp från sin rengöring av sina privata delar och skickade en spydig tanke till flickan, som just kom in genom dörren.
"Japp. Har du haft en bra dag?" svarade tjejen telepatiskt, utan att låtsas om kattens cynism. Aella fortsatte med sin rengöring som enda svar. Ett pilsnabbt leende drog förbi på tjejens ansikte.
"Kom igen. Jag vet att du är lika nyfiken på staden som jag." Katten såg återigen upp på flickan.
"Kanske. Jag tog en snabb vända runt kvarteret innan jag kom tillbaka hit. Inget intressant över huvud taget." Katten sträckte lite på sig och gäspade för att betona det hon sagt. Tjejen himlade bara med ögonen.
"Ner från min säng nu. Jag behöver sömn om jag ska vara pigg för första skoldagen imorgon." Sa hon till katten.
"Jaja. God Natt." Katten rullade ihop sig till en liten boll i sin kattkorg och somnade på bara några sekunder.
"God Natt" Ekade tjejen och lade sig och somnade.
Så! Nu har jag kommit i gång med min nya legacy! Några av er märkte säkert att jag inte nämnde tjejens namn en enda gång i hela kapitlet, men det beror på att jag vill låta er lista ut vem det är och förundras över hur vacker hon har blivit (Japp, jag känner mig som en stolt mamma) . Det kanske blev lite obvious vem det är, men jag vill behålla känslan av att vara lite mystisk. Ärligt talat så var nog brevet där uppe det enda som var riktigt planerat i hela legacyn, och det var mest för att ni skulle få en lös ram av vad som har hänt efter att vi lämnade Montgomery-familjen. Men jag är redan väldigt förtjust i simmen (och katten <3) så det dröjer nog inte länge förrän jag har flera wordsidor fulla med planer för enbart grundaren.
PS. Nej, det här är inte delvis en Runaway Teen Challenge. Det kändes bara mer naturligt om grundaren var tonåring, plus att då kan hon skaffa sig en kille som inte blir åldring dagen efter att de träffats.
PPS. Jag upptäckte nu att den första delen av kapitlet är skrivet i nutidsform men resten är skrivet i dåtidsform. Jag är alldeles för lat för att skriva om, så ni får låtsas att allt är skrivet i samma form. Vilket spelar ingen roll.
Happy Hunger Games!
Legacy,
Sims 3,
Kommentera