Så jävla typiskt. Självklart är det just jag som blir utvald till det där idiotiska vetenskapsskitet. Om de lyckas hitta 49 andra människor med konstiga ögon- och hårfärger så hade de väl kunnat hitta någon annan istället för mig. Jag vet inte ens vad jag ska göra! Okej, jag vet att jag typ ska skaffa en unge med samma ögonfärg och hårfärg som jag, men jag har ingen aning om varför. Jag lyssnade inte när de förklarade varför, vem orkar det? Men tydligen så är det något jätteviktigt, typ mänsklighetens framtid, som står på spel så jag kunde ju inte direkt tacka nej. Och nu står jag här. I en främmande stad, vid ett främmande hus. Min enda uppgift är att föra vidare mina gener. Trevligt.
Efter att ha skaffat ett jobb som stylist (vilket inkluderade den pinsammaste jobbintervjun någonsin med en tant på typ 60 som kritiserade hela min klädstil) och ritat på ett skissbord en stund kunde jag inte ignorera faktum längre. Om jag någonsin ville uppfylla målen för min uppgift så var jag tvungen att socialisera med folk. Såklart. Jag är inte särskilt förtjust i folk, har aldrig varit, men jag kan vara förtjusande om jag vill. Jag lyckades hitta en hyfsat snygg kille i närheten, och med ett vänligt, men blygt, leende presenterade jag mig som Laura Sins, en nyinflyttad tjej som behövde hjälp att hitta i staden. Det var ju faktiskt ingen lögn, jag var helt borttappad och det var i princip ren tur som gjorde så att jag hittade till stylistsalongen (Eller vad det nu heter) från början. Vi pratade en stund och han var schyst, men lite för naiv för mig. Nåja, han duger som bebispappa iallafall.
Efter en kvällsmat på höstsallad så gick jag och lade mig, nöjd med dagen. Jag hade skaffat ett jobb, träffat en kille som kunde bli pappa till mitt barn och fått lära mig lite mer om stadens geografi.
Jag visste inte hur jag skulle avsluta, okej? Och ja, jag gjorde grundaren till en ytlig bitch med mening :D
