"Vad är det egentligen hon har på sig?"
"Jag trodde Starlight Shores var värsta kändisstan?!"
"Ingen känsla för stil alls!"
Amic kunde knappt hålla inne tårarna. Hon var van vid den sortens kommentarer, men Selma hade alltid funnits där vid hennes sida med sitt vidriga tutti-frutti-tuggummi och sin vinglande gång. Hon hade glömt hur det kändes att vara helt ensam. En ensam tår droppade ner på hennes kängor och en kall vind blåste några hårslingor i ögonen på henne.
"Ursäkta mig?" Amic ryckte till vid den främmande rösten. Hon stirrade skräckslaget omkring sig innan hon hittade källan till ljudet - En tystlåten tjej från hennes nya klass. Tjejen backade ett steg och verkade ångra sitt beslut att leta reda på den nya konstiga tjejen. Hon drog nervöst i sin ena tofs, som nästan lossnat i den plötsliga vinden. Amic, som lade märke till detta, lugnade ner sig och vinden mojnade genast.
"Förlåt. Ville du något särskilt?" frågade hon den främmande flickan.
"J-jag tänkte bara kolla om du var okej...?" Hon fick det att låta som en fråga, som om hon inte riktigt var säker.
"Jag mår bra. Men, tack för omtanken." svarade Amic med ett litet leende. En bil tutade otåligt på parkeringen och båda ryckte till.
"Det är min mamma, jag måste gå. Vi ses i morgon." Den svarthåriga tjejen började gå mot bilen.
"Vänta lite, vad heter du?" ropade Amic efter henne.
"MaryKay!" ropade tjejen tillbaka innan hon klev in i bilen. Amic kände en liten gnista av hopp tändas. Kanske var den här staden inte så illa, trots allt.
Det här var ett olidligt kort kapitel, men jag kunde inte komma på en direkt fortsättning. Dessutom så var det till viss del för att visa att jag är vid liv. Jag skriver mer strax :3
Kommentera