(Observera att jag inte tänker följa reglerna angående att flytta helt, men jag kommer att följa även de reglerna när historien tillåter det. Dessutom så är det här en prolog, så det är därför jag har byggt och "inrett" så mycket. Det är nog snarare en historia som övergår i en legacy sen. Eller så är allt innan själva legacyn tar sin början en prolog, eller så.. Äsch! Ni fattar.)
Hon drog ett djupt andetag och kände dofter av blommor. Fresior, rosor, lavendel... Och något mer som hon inte kunde placera. Öppnade långsamt ögonen och såg upp i den blå himlen. Den hade hon inte sett på länge. En svag vind blåste med sig ljudet av fåglar som kvittrade. Solen sken på hennes ljusa hår, fick det att blänka som guld. Ett paradis, bara för henne. Eller? Något rörde sig i gräset en bit bort. Hon genomfors av värme och tog ett par tvekande steg åt det hållet. Visst var det...? Ja, det var det! Det var hennes älskade lilla Alexander, hennes son!
Hon hade saknat honom så mycket. Inte en enda gång hade hon fått träffa honom, inte sedan... Nej. Hon skulle inte förstöra det här ögonblicket, nu när hon äntligen funnit lycka. Hon tänkte aldrig släppa sin lilla älskling igen, inte så länge hon levde. I det ögonblicket var hon så lycklig som en människa kan vara och...
Caramel fortsatte att blunda i några ögonblick till, förtvivlat angelägen att komma tillbaka till sitt barn. Men hon kunde inte komma undan sanningen; Ännu en dag hade tagit sin början, och hon skulle antagligen aldrig få se sin son igen, bara bleknade minnen av honom. Med en suck satte hon sig upp i sängen.
"Yeeey, du är vaken!" Utropade Mira och klappade händerna av förtjusning. Caramel skrattade och himlade med ögonen.
"Har du verkligen inget roligare för dig än att prata med mig?" undrade hon.
"Jamen, du är ju min bästa vän! Dessutom så är vi fast här inne." svarade Mira glatt, som om faktumet att de var inlåsta inte var något större problem.
"Nu börjar hon igen..." Tänkte Josephine Gardner trött.
"Jag menar bara att jag förstår liksom inte varför de håller oss inspärrade när vi mår hur bra som helst! Exakt! Ingen av oss borde egentligen vara här, vi är inte galna överhuvudtaget! Jag hallucinerar inte, DE gör det!" pladdrade Caramel på, antagligen till "Mira" , som vanligt. Josephine knackade, då Caramel verkade vara för uppslukad av sin monolog för att se henne där hon stod. Hon såg hur Caramel ryckte till och vände blicken mot dörren. Långsamt låste Josephine upp dörren och öppnade.
"Det är dags för frukost, Caramel." Caramel sken upp och tog emot tallriken med fattiga riddare. Sedan vände hon blicken mot Josephine igen.
"Mira då?" undrade hon. Josephine, som var van och visste att man inte skulle börja bråka med Caramel om hennes påhittade väninna, log bara, sa "ursäkta, jag glömde" och tog fram en portion till. Sedan stängde hon och låste och fortsatte med matutdelningen.
"Du hade verkligen inte behövt be om mat till mig också." sa Mira med munnen full av mat.
"Jag kunde ju inte låta henne glömma dig direkt!" svarade Caramel och viftade med gaffeln så att fattiga-riddare-biten höll på att åka ner på golvet.
"Nämen seriöst, jag är van vid att folk glömmer mig." Mira skrapade bort lite vaniljsocker från brödet och såg sorgsen ut.
"Jag glömmer dig iallafall aldrig!" Caramels röst var full av övertygelse och värme, vilket fick Mira att le.
"Jag kommer aldrig att glömma dig heller." Vid det laget var tjejerna klara, och Caramel tryckte på en grön knapp bredvid sängen.
När Josephine hade tagit ut disken så vände Mira sig mot Caramel igen.
"Okej, lyssna."
"Jag lyssnar."
"Jag har en plan för hur vi ska rymma."
"Hur? Det är omöjligt. Vi är inlåsta och det finns inga fönster, om vi skulle ta oss ut ur rummet så tar de fast oss inom några sekunder."
"Jag vet, men jag har en plan som helt SÄKERT kommer att fungera!"
"Okej, berätta vad vi ska göra."
"Vi gör så här...."
Men sent på kvällen började Caramel bli osäker.
"Är det säkert att det går?" Undrade hon.
"Slappna av, vi har ju liksom förberett allt."
"Jamen..."
"Äsch, kör nu!"
Caramel tryckte försiktigt ner dörrhandtaget. Medan Josephine hade plockat fram kvällsmaten så hade Caramel tryckt in en liten tygbit från lakanet i sängen i låset, så att när Josephine låste så låste det sig inte riktigt. Nu gled dörren upp utan ett ljud, som om den ville hjälpa de att fly. Men så fort Caramel satte sin fot i korridoren började det tjuta och en röd lampa blinkade frenetiskt.
"SPRIIING!!!" Skrek Mira, och så sprang de. Resten av minnena från den natten är suddiga. När Caramel tänkte tillbaka så mindes hon beväpnade vakter, blinkande lampor och snö. För första gången på flera år var hon ute i snön. Hon sprang tills hon bara kunde gå, och då gick hon tills hon inte kunde gå mer. Hon föll ihop i snön. Hon mindes att hon tänkte; "Stjärnor.... Så vackra de är..."
"Hallå? Kan du höra mig? Hon andas iallafall.... KIM!! KOM UT OCH HJÄLP TILL LITE HÄR!!"
Okej, det var det det. Hittills så har det väl gått bra även om det tog en fasligt lång tid. Pappa har fixat fläkten, så jag kan spela sims obegränsat medans jag fnissar som en galen (och ond) vetenskapsman (Eller... Vetenskapskvinna snarare.) Vi KOMMER att få se tydligare tecken på Caramels "galenskap" senare, men vi har nog alla förstått att Mira bara är ett resultat av Caramels hallucinationer. Jag varnar känsliga läsare (Jag höll nästan på att skriva "känsliga tittare" x) ) för att det kan förekomma mer obehagliga aspekter av sinnessjukdom i denna legacy, så läs på egen risk. Det kanske inte kommer att förekomma EXTREMT obehagliga händelser, men ändå. Det är liksom inte bara en galen flickas låtsaskompis som hjälper henne att rymma från ett mentalsjukhus. Nu när jag har varnat folk och skrivit en extremt lång text här nere i kommentarerna (nästan då) så vill jag bara säga en sak till;
Lade ni märke till min lilla Portal-reference? Jo, Caramel säger ju till Mira: "Jag hallucinerar inte, DE gör det!" medans Doug Rattmann skriver som en av sina "scribblings" : "I'm Not Hallucinating. You Are." Den enda egentliga skillnaden mellan citaten är att Rattmann säger det på engelska, samt att Caramel säger "De" istället för "Du". Och ja, jag är en Portalälskande tönt.
Tommyknockers På Er.
(Jag har ingen aning om vad det där var)
