Vilken väg ska jag ta i natten, nu när jag har fått mina vingar? (Legacy Bird, Fortsatt Prolog)
0kommentarer
Värmen var det första hon kände. Hur kunde det vara varmt? Kanske var hon död och hade kommit till himlen. Caramel öppnade först det ena ögat och sedan det andra. Det här såg inte ut som himlen. Det såg ut som ett sovrum inrett i blått och lila, fullpackat med djursängar och djurleksaker av alla slag. Hon satte sig upp och smög försiktigt ut ur rummet.
Caramel hade hunnit halvvägs nerför trappan när hon lade märke till personerna som satt i soffan och förde en högljudd diskussion. Hon tvärstannade och backade ett steg uppför trappan.
"Jag menar bara att du borde ha ringt sjukhuset!" grälade kvinnan irriterat.
"Hon var ju inte skadad på något sätt." svarade mannen lugnt, jämfört med kvinnans aggressiva tonfall.
"Men herregud, det är inte vårt jobb att ta hand om lösdrivande främlingar!" argumenterade kvinnan, fortfarande ilsken.
"Vems jobb är det då, Kim?" Och medans kvinnan, vars namn tydligen var Kim, fortfarande sökte efter ett bra svar på den frågan så reste sig mannen och försvann ut genom en dörr. Kim flög upp ur soffan och verkade för en sekund vara på väg att följa efter innan hon ändrade sig och stormade iväg åt andra hållet. Caramel, som självklart förstått att det var hon som var, enligt Kim, den "lösdrivande främlingen" , smög tyst upp för trappan igen och in på rummet.
När Caramel kom in i sovrummet igen så låg Mira på sängen och läste i någon sorts kattbok.
"Åh, Mira! Vad jag är glad att se dig!" sa Caramel, noga med att inte höras ned till bottenvåningen.
"Vad då?" Mira vände genast blicken från boken.
"Jo, jag skulle ut och kolla in huset..." Caramel berättade om vad som hänt nyss.
"Så frun i huset vill inte ha oss här?" frågade Mira när Caramel hade berättat klart. Caramel nickade dystert.
"Oj då. Det verkar som att vi har problem!"
"Definitivt. Enligt henne kunde vi lika gärna ha dött i kylan."
"Vilken satmara!"
"Exakt."
Helt plötsligt hördes en lätt knackning och Caramel förflyttade sig snabbt till andra sidan sängen för att ha lite avstånd mellan sig själv och knackaren.
Kim Marshall anlade ett vänligt leende när hon såg på den magra, hålögda kvinnan på andra sidan sängen och tvingade sig att låta vänlig när hon sade;
"Åh, redan vaken? Hur känner du dig?" och lade huvudet lätt på sned.
"Lite förvirrad, kanske. Var är jag?" Kim hörde att kvinnan/flickan inte lät sig luras av hennes vänliga fasad.
"Du är i mitt och min makes hus. Han fann dig avsvimmad ute i snön." svarade hon, alltjämt leende. Kvinnan såg fortfarande misstänksam ut, så Kim bestämde sig för att snabbt lämna rummet.
"Du kan låna kläder av mig, det finns i byrån." sa hon, vände på klacken och gick ut ur rummet.
Caramel gick långsamt ut ur sovrummet iklädd sina lånade kläder. Allt var lite för stort, men det fungerade och det var bättre än de enformiga sjukhuskläderna. Hon hade tillochmed tagit sig tid att sätta upp håret med ett hårspänne och tyckte att hennes nya utseende var en markant förbättring i jämförelse med hennes gamla. Hon gick långsamt ned för trappan och fann att vardagsrummet var tomt. Förvirrat vandrade hon in i det närmaste rummet (köket).
Caramel var både lättad och skräckslagen när hon upptäckte att hon inte var helt ensam i huset. Men till hennes lycka fann hon att Kims make var mycket vänligare och mer välkomnande än Kim, så hon lyckades slappna av och föra ett ordentligt samtal med den trevliga mannen (Vars namn förövrigt var Felix) . Men helt plötsligt kollade han på klockan och sa: "Jag är ledsen, men jag måste till jobbet nu. Ha en bra dag!" och försvann ut genom ytterdörren. Caramel stod kvar i köket, ensam med en tallrik pannkakor. I några sekunder stod hon kvar och kände sig desorienterad, sedan kände hon hur hungrig hon var och gick och tog sig en tallrik pannkakor.
Då jag kände att det här inlägget började bli för långt så avslutar vi där och fortsätter i ett nytt inlägg. Dessutom så kändes det så tomt och jag ville få upp inlägget på bloggen någon gång. Så förhoppningsvis så kommer mer sen.
Kommentera