VARNING. Om du är en väldigt känslig läsare så råder jag dig att hoppa över Caramels minnesblixt här nedanför och fortsätta läsa när den är över. För allvarligt, det kan bli lite obehagligt där.
...Och så fortsatte livet i Appaloosa Plains. Caramel började vänja sig vid livet utanför sjukhuset och kände sig nästan redo att skaffa sig ett eget ställe. Det var bara det att.... Förra gången hon varit ute i den "riktiga världen" så hade det gått så fel. Minnen blixtrade förbi. Ilskan. Ljudet av hennes son som skrek. Hennes make som sa att hon borde spärras in, att hon var galen. Hur en röst som hon inte kände igen sa till henne att han måste betala för det här. Hur hon med ett leende på läpparna hämtade basebollträet från hallgarderoben. Vattnets strilande mot badkarsbottnen. Känslan av att slå till någon med slagträet. Ögonblicket då hennes make slutade andas och hon äntligen kunde gå in och ta hand om barnet. Bara minuter senare, de blinkande röda och blå lamporna när polisen kom för att grannarna hört skrik och bråk inifrån lägenheten. Hon hade vägrat öppna dörren, och då hade de slagit in den. Gripandet. Det sista hon hörde innan polisbilens dörr slog igen och uteslöt alla ljud var hennes sons desperata skrikande efter sin mamma. Caramel blinkade bort tårarna ur ögonen. Det där var länge sedan. Två år sedan, om hon inte mindes fel. Den tanken distraherade henne en sekund. Det var den 6 December nu, och de hade precis firat nyår den där gånge för länge sedan. Ungefär två år. Alexander hade fyllt 4 för bara några månader sedan, slog det henne plötsligt. Som tur var så avbröts hennes sorgsna tankegångar av att paret Marshalls/Mangos lilla hund, BaBa, kom skuttandes och ville leka.
--: Några Dagar Senare :--
Caramel satt och bläddrade uttråkat i tidningen när hon såg annonsen. Vilket drömhus! Det var helt underbart, med 3 våningar, balkonger, en veranda och en pool. Och hon hade råd med det! Hon ringde genast mäklaren och inom några minuter så var hon ägare till huset. Timmarna tills Felix och Kim kom hem kändes som år, hon ville så gärna berätta de goda nyheterna för någon. Mira! Vart hade hon tagit vägen? Hon var ju där senast den morgonen.
"Miiiiira?"
"Är det mig du menar?" Mira studsade nerför trappan, lika glad som vanligt.
"Såklart. Jag har spännande nyheter!" Caramel var uppfylld av otålighet inför att berätta om flytten.
"Åh, vadå? Vad är det?" snattrade Mira förväntansfullt.
"Vi ska flytta!" Caramel slog ut med händerna som om hon presenterat en stor vetenskaplig upptäckt.
"Vänta, va? Nu? Redan? Vart?" Mira överhopade Caramel med frågor och Caramel skrattade.
"Jag har hittat ett helt fantastiskt hus ner mot floden, vi flyttar imorgon."
"Åååååhhh, det är FANTASTISKT!" Mira studsade upp och ner samtidigt som hon klappade händerna.
"Jag vet! Jag har hittat några bilder på det, vill du kolla?"
"Jaaaaaa!" Mira for upp för trappa som det lila yrväder hon var. Caramel skrattade och följde efter.
Kommentera