"Duuuu... Kan inte jag få höra vad som hände sen?"
"Vadå vad som hände sen?"
"Ja, jag har ju fått höra början, nu vill jag ha resten! Det verkar så spännande!"
"Haha.... Okej då... Var var vi...? Justja, jag hade precis upptäckt min vampyrism...."
Vad kunde jag göra? Jag var en nyfödd vampyr, det var ett faktum. En fara för min familj... Lösningen var enklare än förväntat. Jag hade redan en lägenhet, jag återvände bara hem natten därpå, hämtade mina saker och flyttade sedan in i min nya lägenhet. Sorgligt nog var jag tvungen att skymma den vackra utsikten genom att köpa brottsligt fula gardiner, men om jag öppnade upp de kunde jag se på utsikten i några minuter innan klådan i huden kom tillbaka. Jag sov de största delarna av dagen, och jagade på natten.
Jag ändrade dessutom både stil och namn. Det kändes så fel, men jag kunde inte riskera att bli igenkänd av någon gammal bekant. Hedvig Svensson förbyttes till Darea Obscura, ett latinskt namn som jag tyckte passade. Alla mina gamla kläder och dylikt gömde jag längst ner, längst in i den understa lådan på byrån för att undgå frestelsen att ta tillbaka min gamla stil igen.
Men efter flera veckors rastlöst kringströvande var det en kväll som utmärkte sig. Jag hade just börjat dricka av en kille när jag hörde en harkling bakom mig. Irriterad över att ha blivit avbruten snodde jag morrande runt för att attackera harklaren.
När jag upptäckte att hon stod på andra sidan baren svingade jag mig över och ställde mig framför henne, alltjämt morrandes. Jag gjorde mig redo för en attack när hon började skratta ett klingande, barnsligt skratt. Det bringade mig fullständigt ur fattningen och jag rätade omedelbart på mig. Förvånansvärt nog sträckte hon fram handen mot mig.
"Jag heter Mira Jaggers. Ursäkta att jag avbröt dig, men jag var bara tvungen att presentera mig." sade hon med ett leende.
"Eh...." Tveksamt tog jag hennes hand och hon skakade den med en energi som nästan var en påtaglig aura runt henne.
"Jag heter Darea. Darea Obscura." svarade jag av ren artighet.
"Mhm? Fint namn. Du är nybörjare, eller hur?" Hon log nästan utmanande mot mig.
"Va?"
"Ja, du har inte varit vampyr länge. Det syns."
"Hur ser man det?"
"Åh, det är svårt att förklara. Man måste vara gammal för att lära sig se tecknen." Hon log mot mig och satte genast igång ett samtal om... Ja, gud vet vad. Allt. När solen var på väg upp frågade hon plötsligt:
"Du, du är ensam, eller hur?"
"Jaaaa....?" svarade jag misstänksamt.
"Varför hänger du inte med mig? Vi är ett gäng vampyrtjejer som bor tillsammans, på andra sidan bron."
"Eh... Okej?" Innan jag visste ordet av sken hon upp och drog med mig bort i natten.
"Förresten, är det Mira som i En Av Dina Bästa Vänner?"
"Ja, självklart. Ska vi fortsätta?"
"Okej. Fortsätt!"
"Eh.... Jag vet inte...."
"Äsch, kom igen nu!" Mira gick före mig och lämnade mig ensam utanför huset. Det såg inte ut som en plats där 4 vampyrer bodde, snarare som ett hus där en småbarnsfamilj komplett med husdjur och morföräldrar bodde. Tveksamt följde jag trots allt efter henne in i huset och fick en överraskning.
Mira ledde mig rakt genom en intetsägande hall in i ett fantastiskt vardagsrum! Jag stod helt förstummad medans Mira pekade ut vem som var vem.
"Tjejen närmast oss heter Elizabeth, hon är typ mamma åt oss andra. Tänk dig något liknande Esme Cullen." Elizabeth slet blicken från duken och hälsade vänligt på mig. Hon verkade angelägen om att inte verka alltför framfusig och när hon märkte att Mira ville återgå till sin beskrivning av gänget vände hon sig mot sin tavla med ett ursäktande leende.
"Den mörka tjejen som spelar TV-spel är Haylee, världens galnaste vampyr. Mer behöver man väl inte säga." Hon ropade till Haylee som omedelbart pausade sitt spel och kom skuttandes för att hälsa på oss. efter flera minuter av meningslöst babbel liknande "Oh My Gooooooooood, jag bara ÄLSKAR ditt hår! Du skulle passa såååå bra i den frisyren, och den, och den!" blev hon bortföst av Mira.
"Och sen har vi Tamila, Mozarts arvtagarinna. Hon kan vara lite lynnig, ena sekunden hoppar hon runt och skrattar, andra sekunden försöker hon slita huvudet av dig. Var snällmot henne, hon har haft det svårt." När Tamila sträckte lite på sig fick jag syn på långa, smala ärr som löpte längs hennes underarmar. Mira lade märke till min osäkra min och drog iväg med mig för att visa mig huset. Efter att skrattande ha "schasat" iväg Haylee och visat upp mig till gästrummet stängde hon dörren och sänkte rösten.
"Jag vet att det kan kännas svårt att komma in i gemenskapen, men jag lovar att du kommer passa in. Vi har alla varit nya och missanpassade en gång i tiden, men det går över, jag lovar." Sedan sken hon upp i ett leende igen och kramade om mig.
"Solen går snart upp, sov gott!" Sedan dansade hon i väg och lämnade mig ensam i gästrummet. Utmattad lade jag mig på "sängen" och somnade nästan på en gång.
Men sekunden innan jag somnade dök en hoppfull tanke upp i mitt huvud. Kanske kunde jag passa in här. Kanske kunde jag skapa mig ett nytt liv trots att jag var en vampyr nu. Kanske...
"Nawwww... Vilken fin tanke. Det känns lite som ett bra slut, på något sätt."
"Ja, men det är inte slut än."
"Jag vet, så berätta resten nu!"
"Inte än. Låt en gammal tant vila istället. Solen håller på att gå upp."
"Åååååhh, vad tråkigt. Men så fort det blir natt igen tänker jag tvinga dig att berätta resten!"
"Åh, det var väl oundvikligt. Men gå och sov nu så blir det kväll fortare."
"Okej, God Natt!"
"Sov gott, lilla vän..."
1 kommentarer
Lollo
10 Jan 2014 19:57
När kommer mer?!?
Kommentera