"Du vet, det här är en lång och tråkig historia. Inget drama, inget mord och blod, ingen erotik.. Bara en tråkig gammal berättelse. Är du säker på att du vill höra den?"
"Självklart. SÅ tråkig kan den inte vara. Kom igen nu, snälla?"
"Nåväl... Hela mitt mänskliga liv är suddigt, men den där kvällen minns jag som om det var igår..."
Jag var arton år, hade fyllt år bara veckor tidigare. Dagen efter skulle jag flytta till en egen lägenhet, och jag firade att jag hade fått tag i den med en kväll på stan. Jag drog runt ett tag och fastnade efter ett tag på en speciell bar. Vad den hette minns jag inte, och jag bryr mig för den delen heller inte. Jag dansade lite, drack några drinkar... Sedan träffade jag honom. Han var så snygg, jag hade aldrig sett någon så attraktiv i hela mitt liv. Jag föll för honom på sekunden, vilket han självklart såg. Han började flörta med mig, och jag svarade lika flirtigt. Och innan jag visste ordet av...
...Så stod vi tätt sammanslingrade i en passionerad kyss. Vi kände knappt varandra, men hur kunde man göra annat? Jag ville bara drunkna i hans ögon...
"Ooooh, nu blir det spännande!"
"Hrm, Hrm... Du vet, jag hade faktiskt börjat leva mig in i berättelsen."
"Hehe, förlåt. Men allvarligt, Romantik For The Win!"
" "-.- Jag tror att jag fortsätter nu...."
Han drog iväg mig och jag följde villigt med, spänd av förväntan på vad som skulle hända sen. Men istället för att föra mig till någon lyxig VIP-salong så släpade han med mig till ett undanskymt hörn där han lutade sig närmare som om han tänkte kyssa mig. Jag lutade mig också närmare... Sedan kände jag något rakbladsvasst skära igenom den tunna huden på min hals. Jag skrek rakt ut, och allt blev svart...
"Uhhh... Var... Var är jag?" Jag vaknade upp på ett mörkt, dystert ställe, liggandes på någon slags... Stenaltare? Jag reste mig långsamt upp och svajade till. Vilken huvudvärk. Efter några minuter lättade både yrseln och huvudvärken en aning, åtminstone tillräckligt för att jag skulle kunna koncentrera mig. Vart var jag? Det så ut som någons gamla bortglömda källare. Någon som tydligen hade behövt två kistformade stensaker. Jag stod kvar på samma punkt ytterligare några minuter, och huvudvärken lättade ytterligare. Just det, jag hade ju varit på en nattklubb.... Jag måste vara i källaren till den! Mer målmedveten nu styrde jag stegen mot dörren ut i en mycket bättre upplyst hall, och därefter till hissen. Medans hissen segade sig upp till markplanet ägnade jag mig en tanke åt min situation. Jag hade varit borta länge, det kunde jag räkna ut genom stelheten i mina lemmar. Något kändes annorlunda... Men att försöka lista ut vad vred upp volymen på huvudvärken en hel del, så jag lät det vara. Tills vidare, åtminstone. Efter att hissen (äntligen) tagit sig till markplanet så gick det fortare. Jag kunde snabbt räkna ut min position och genom det ta mig hem förvånansvärt snabbt.
Min mamma stod i hallen när jag kom hem, uppenbarligen hade hon hört mig komma. Av döma av hennes min var hon inte särskilt nöjd med mig.
"Unga dam, vad tror du att du håller på med?! Ränna runt på nätterna sådär?!" Jag visste att hon fortsatte prata, men jag brydde mig inte. En enorm törst hade rest sig inom mig, omöjlig att hejda. Jag behövde något att lindra den med. Nu. Vad som helst. Utan att tänka, innan jag ens hann tänka, stod jag framför henne och satte tänderna i hennes pulsåder. Hennes förbryllade "Hedvig, vad håller du på med?" drunknade i ett skrik som snabbt avbröts i en gurgling när blodet fyllde hennes lungor. Hennes blod tog slut snabbt. Alldeles för snabbt. Morrande släppte jag den tömda kroppen på golvet och...
"Vänta, stopp. Vad hände med 'Inget mord och blod' ?"
"Allvarligt, vem av oss berättar egentligen?"
"Jag vet, jag vet... Men seriöst. Du sa faktiskt så."
"Jag vet, men jag menade snarare 'Ingen massaker av oskyldiga människor som utplånar hela Bridgeport' Inte att det inte skulle finnas något mördande alls."
"Oooooh, det låter som Twilight! Du vet, med Bree Tanners Andra Liv och Ljudet Av Ditt Hjärta!"
"Det här är INTE något romantiserat tjafs där tjejen alltid måste bli räddad av den stora, starka killen som hon avgudar osv osv osv. Det här är VERKLIGHET. Nu fortsätter vi!"
...Fortsatte in till min lillasysters rum.
Men när jag såg hennes oskyldiga ansikte visste jag att jag aldrig skulle kunna döda henne. Min törst var åtminstone till en liten del stillad, tillräckligt för att jag skulle backa försiktigt ut därifrån. Men precis när jag skulle ta steget ut ur hennes rum trampade jag på en knarrande golvbräda och hon satte sig upp, plötsligt klarvaken.
"Hedvig?" viskade hon i mörkret. Jag stod blickstilla med armarna höjda som för att stoppa en bil. I nästan en minut stirrade vi på varandra innan hennes ögon vande sig vid mörkret och hennes sömniga, förbryllade ansiktsuttryck förbyttes i skräck.
" Vad har du på klänningen? Är det... Blod?!" undrade hon med högre röst. Jag snodde runt och sprang ut ur lägenheten. Jag hörde henne skrika när hon gick ut i hallen och såg sin mors torra, sårade kropp, blodstänken på väggarna och golvet och blodfläckarna på hennes systers klänning. Det var ett omänskligt, vansinnigt skrik och jag satte händerna över öronen för att slippa höra det. Jag stannade inte förrän jag var i en mörk gränd, långt ifrån kvarteren där jag bodde. Först där vågade jag stanna och brast ut i en hjälplös hulkande gråt. Jag var inte längre förvirrad. Nu visste jag. Jag hade blivit en vampyr.
"OMG! Det var en asgrym historia!"
"Tja, jag vet inte om asgrym är det rätta sättet att beskriva den..."
"Skojar du? Såååååå bra-aaa!"
" "-.- Du, din mor ropar på dig. Gå och gör dina läxor nu."
"Jaja, men vänta dig inte att jag är nöjd nu!"
"Åh... Det vet jag redan att du inte är..."
2 kommentarer
Klara
05 Jan 2014 00:48
Gud så spännande! Längtar redan tills nästa del! Men vilka är det som pratar i början och slutet?
Lollo
05 Jan 2014 11:19
ÅH SÅ BRA MER NU SNÄLLA JAG ÄR DESPERAT LALALLALALALALALALLALLAAL
Kommentera