Amic var trött. Hon var trött på att vara hemlös. Hon var trött på att aldrig känna sig hemma någonstans. Hon var trött på rädslan, rastlösheten som nuförtiden satt i ryggraden. Hon var trött på att alltid se sig om. Trött på att alltid vara ensam. Trött på att vara hungrig. Och mest av allt så var hon trött på att vara trött. Herregud, hur länge sedan var det hon sov en hel natt?
Det hade gått år sedan hon rymde från sitt hem i Starlight Shores och sedan hon slutade skolan hade hon aldrig stannat i en stad i mer än en vecka. Hon hade sett hela SimNation, från Bridgeports glamorösa filmindustri och mörka nattliv till Appaloosa Plains djurvänliga stadsdesign och djuprotade traditioner. Vid det här laget så kunde hon inte bry sig mindre om det hon såg på sina resor. Hon ville bara hitta en plats där hon kunde bygga sig ett liv. Mot sin vilja så tänkte hon tillbaka på den sista platsen där hon hade låtit sig tro att hon kunde stanna, Mylo Xyloto. Kort efter deras examen hade Amic sett en barnfamilj på semester som hade påmint henne så om hennes egen familj att hon i panik hade flytt. Det tog lång tid för henne att återhämta sig och när hon väl hade lugnat ner sig tillräckligt för att tänka klart så gick det inte längre att få tag på MaryKay. Efter det hade det bara varit hon och Aella. Det var därför det kom som en chock när hon hörde en försiktig röst säga ”Amic?”
Det dröjde ett par sekunder innan Amic förstod att kvinnan pratade med henne. Det var så länge sedan någon hade tilltalat henne vid namn. Först kände hon inte igen främlingen, och det var inte förrän kvinnan sprang fram och lyfte upp henne från marken i en kram som hon insåg vem det var.
”Selma?” utbrast hon.
”Det är klart att det är jag! Åh herregud, du är vid liv,“ skrattade Selma, hårt gripandes om Amics smutsiga huvtröja. Sedan sköt hon henne ifrån sig och granskade henne noggrant, och hennes ansiktsuttryck vändes till sorg.
”Kära du… Hur länge är det sedan du sov sist?” Plötsligt verkade hon inse situationen. ”Var är Aella? Är hon okej? Vad åt du senast? Var bor du?” När Amic bara kunde mumla svar på hennes frågor så kramade Selma om henne igen och Amic kunde känna tårar mot sin hals.
”Lämna mig aldrig igen, din jävla martyr.” Amic kunde inte svara, hon var fortfarande förstummad av att se sin bästa vän igen efter flera år. Hon hade trott att hon aldrig skulle få se henne igen och nu stod hon här med armarna lindade runt henne.
Flera timmar senare satt Selma och en nyduschad Amic iförd lånade kläder i Selmas vardagsrum.
”Vad vill du göra nu?” frågade Selma. Amic log förläget.
”Jag vet att det låter löjligt, men jag skulle vilja försöka mig på samma sak som min farmor gjorde. Du vet, bygga upp ett eget liv från grunden.” Hon såg ner i golvet, beredd på att Selma skulle säga att det var en omöjlig idé och att hon skulle ge upp innan hon misslyckades katastrofalt. Istället kände hon Selmas hand på sin och såg upp på sin leende bästa vän.
”Om det är det du vill göra så är jag med dig. Jag skulle plocka ner månen för dig, Amic, allt jag vill är att du inte försvinner igen.” Amic rodnade. Hon förstod att Selma inte skulle glömma hennes rymning under de närmsta åren. Selma själv log bara bredare, med en gnista i ögonen somAmic väl kände från deras yngre år.
”Vad väntar vi på? Nu bygger vi ett hus!”
Sagt och gjort, innan dagen var slut så stod Selma, Amic och katten känd som Aella vid en stor tom tomt, med knappt en krona till sina namn, men en brinnande lust att skapa en framtid tillsammans.
